En blogg ska tydligen vara bra att lufta sina känslor på. Iallafall enligt vissa personer.
Ibland kan det vara intressant att läsa om folk som är förtvivlade, förälskade eller lyckliga, eller allt på samma gång.
Andra gånger så är det inte lika intressant när ex. bloggaren hänger ut sina fiender och skriver med STORA versaler och med många utropstecken!!!!!!!
Och samtidigt försöker klämma in lite svärord, där det inte redan är tio.
Ja, intressantare blir det ju när bloggaren skriver det snyggt och fint, så man kan leva sig in lättare.
Att få provsmaka känslan "lycklig" är ju inte så illa alla gånger, eller läsa om någon som är ledsen kan ju också vara befriande; att någon annan känner likadant.
Och den som söker den finner - många saker man trodde sig vara ensam om att tycka finner man på andras bloggar, och man inser att man inte är så unik som man trodde, inte på långa vägar.

Kanske någon annan finner just mitt place, och läser om händelser och känslor som personen också känt, precis som jag!

En känsla som dock är obeskrivbar är känslan av att se min älskade ögonsten Klara. Hon är en chinese crested dog på 1,5 år.
Det är konstigt att man kan känna så för en varelse som man bara känt i 1,5 år, när jag inte alls känner så för vänner jag känt sedan 5 år tillbaka...!?


Lilla grisen.... <3


/Sofia